Tiden, döden
Spåren efter en människa är egentligen inte särskilt många, några saker som man kanske ärver, som nästa generation inte har någon som helst koppling till, foton, kanske några brev eller gratulationskort, minnen och en sten med ett namn och några årtal. Det som nu slår mig nu när jag sitter här ensam och får någon sorts behov av att skriva av mig är att jag borde radera ditt nummer i min telefonbok. Min tröst är att det gick fort och smärtfritt och att ditt liv blev långt och rikt, den första januari 2011 skulle du fyllt 100 år! Min ångest att jag aldrig riktigt uttryckte hur älskad och betydelsefull du var för mig. De fina stunderna med kortspel i mormors eller ditt kök, din härliga humor och glada humör, du ville aldrig vara till besvär. Du var som en extra mormor. Det är vi anhöriga som tar smällen. Hoppas du inte var rädd i slutet, hoppas du förstod att vi brydde oss och att du inte kände dig ensam. Jag vet inte hur många tårar som jag ska gråta, på vilket sätt jag ska fortsätta nu, världen är inte riktigt densamma längre ändå har den inte förändrats. Jag tittar på gamla foton och undrar varför man inte lägger ned med tid på alla människor i sin omgivning, men ler ändå och kommer ihåg de fina stunderna.
