kvittermaskin

I helgen är det vernissage och invigning för Mjölby porslinsrävsmuseeums nya realismavdelning. Huvudnumret är den nyinköpta oglaserade liggande porslinsräven av okänt ursprung som här visas exklusivt för kvittermaskinens läsare.

Mjölby porslinsrävsmusseum inviger idag, fredagen den 30/10 2009 den nya avdelningen med 1900-tals realism. Paradnummret är den bedårande "liggande räv" som även är ett nytillslott i museets samlingar. Kvittermaskinen kan som första nättidning erbjuda en exklusiv förhadstitt på artefakten och ett unikt bildspecial.
- Vi har denna gång valt att rikta oss till den delen av vår publik som efterlyst rävar som ser ut som riktiga rävar säger museechefen Mattias Frisk till kvittermaskinen. Det har den senaste tiden stormat en hel del kring Mjölby proslinsrävsmuseeums ledning och Frisk anser att nyförvärvet av "liggande räv" tydligt påvisar att han inte låter sin egen smak styra över museets inköp. - Jag har tagit till mig kritiken som framförts både internt och i media även om jag många gånger anser den vara obefogad och vågar tillstå att Mjölby porslinsrävsmusseum ytterligare har befäst sin position som Mjölbys främsta museem för miniatyrrävar i porslin, trä och glas. - Jag är mycket stolt att vi nu kan visa vår nya realismavdelning och förväntar mig en anstormning av besökare den närmaste månaden fortsätter Frisk.

Kvittermaskinens reporter kan inte annat än hålla med museechefen och ser fram emot en spännade vinter på Mjölby porslinsrävsmuseeum. Frisk låter även meddela att en relokalisering av museets samlingar kan vara på gång. - Vi har inlett förhandlingar om en eventuell flytt till nya lokaler av verksamheten och kan innom kort ge besked vart det tar vägen, säger Frisk kryptisk men vägrar att kommentera närmare.

Fler artiklar om Mjölby prorslinsrävsmuseeum hittar du här här här och här

Hur enfaldiga kan människor vara? Jag tycker visserligen att det är roligt när människor är olika och tycker om olika saker, men en sort och ett sätt har jag alltid haft lite svårt för, de som inte kan låta andra vara ifred, det vill säga folk vars världsuppfattning slutar de är deras fingrar slutar och inte förmår att tänka en millimeter utanför deras egen bubbla. Jag skulle härmed vilja informera er om en sak, om ni nu förstår att det är er jag riktar mig till,

DET FINNS ANDRA MÄNNISKOR ÄN NI I HYRESHUS!

Hyreshus betyder inte att man hyr ett hus själv, de flesta människor förstår att hyreshus är ett vanligt ord för ett hus som personer lånar en LÄGENHET i. (Den konventionella, eller föredragna läsningen av tecknet hyreshus). För en lägenhet måste man betala pengar. En stor del av människorna i Sverige får pengar genom jobb eller arbeten. För att arbeta åker många personer till ett hus som kallas för arbetsplats. Många personer börjar arbeta tidigt på morgonen. När man börjar arbetar tidigt på morgonen är det bra om man kan gå och lägga sig tidigt och sedan sova i ungefär 8 timmar. Det finns regler i hyreshus. Man får inte skrika och gapa eller föra oväsen efter klockan har blivit 10 på kvällen och det gäller hela natten och faktiskt en stund på morgonen med! Om man bor i ett hyreshus och kommer hem sent på kvällen så måste man smyga, och viska! Annars så kanske någon får veta vad för en hemlis du pratar om eller vaknar och inte kan somna om. Om man jobbar som riddare kan det vara bra att byta om på jobbet. Om man kommer hem till sin lägenhet med riddarrustning sent på natten och gapar och har på sig träskor vaknar de som bor i hyreshuset. Om man råkar störa andra kan man skynda sig att gå och lägga sig, eller i alla fall smyga och viska, inte skrika och diska! Om du inte är tyst på natten kommer demoner från helvetets alla kretsar och äter din själ samtidigt som de skär på din mamma med knivar!

Nattarbetande Whitetrashfamiljer med hottad volvokombi får 10.000 år i skärselden av en miljard evigheter.

BYGGTIPS!

Nu till en helt annan fråga. Genom enkel logik har jag kommit fram till följande häpnadsväckande fakta. Människor hörde sämre förut! Hyreshuset vi bor i byggdes mellan 1972-75. De som formgav och planerade det både praktiskt och estetiskt var då troligtvis i 40-50 års åldern och med stor sannolikhet män. I vilket fall som helst är de ansvariga för en ärkekatastrof. Saker att tänka på när man bygger hus, kvittermaskinen tipsar och påvisar att människor hade sämre hörsel förr:

Bygg inte hus som består av plåtbitar som nästan blåser bort och slamrar mot väggarna i vinden.

Bygg inte hus i plåt som låter som nedstämd speldosa när det regnar på det.

Bygg inte hus med alla balkonger ihopklumpade på mitten utan sprid ut dem så mycket som möjligt så slipper man åtminstone höra grannens konversation i lägenheten bredvid.

Ett fläktsystem som bygger på att en gigantisk motor fästs på taket och ska suga ut all luft ur hela huset är ingen bra ide. Dels betyder det för dem som bor längst upp i huset närmast fläktmotorn att de tror att de befinner sig i maskinrummet på ett kryssningsfartyg eller att ryska spionplan cirkulerar över huset. Dels betyder det att utsuget i köksfläkten är obefintligt för alla utom dem som bor längst upp närmast fläktmotorn.

Ett visst bostadsområde i en stad som är väldigt medel får (betyget) gärna jämnas med marken.

Posten har en bra prissättning som är logisk om man vill tjäna pengar på typ ingenting. Postens portotabell är enligt följande:

Det kan ju verka rimligt men om man jämför det med vad man egentligen betalar för så är det helt vansinnigt. Låt oss säga att jag vill skicka 3 saker som tillsammans väger 600 gram, exempelvis 250 + 250 + 100gram). Det kostar då 140: - att skicka dem i ETT paket men endast 110: - att skicka dem i TRE paket!  Jag tycker att det borde vara som så att man betalar för det man köper. Det borde vara en grundavgift , exempelvis 12 :- , och sedan kostar det mer per gram helt enkelt. Det är faktiskt inte så konstigt. Om man köper smågodis eller frukt betalar man ju inte 77:- upp till ett halvt hekto och 140:- ifall du råkar lägga i en bit för mycket. Varför gör då Posten så? Jag tror att de helt enkelt är smarta, de är troligtvis marknadsledande då de har monopol på att skicka brev och kan således ta de priser de känner för och har kommit på att de nästan kan dubbla priset ifall det sticker över med ett enda ynka gram. Jag tror att Posten en gång har ägt aktier i ett företag som tillverkar CD skivor och bestämt att LP skivor blir skrymmande i storlek och då de väger precis över 500 gram förpackade och klara har man valt att sätta en maxgräns vid 500 istället för vad som kanske vore mer lämpligt och realistiskt 750 gram. Varför skriver jag då detta? Självklart har jag inget egentligt egenintresse i ämnet. Men jag skulle skicka en Vanhelgd LP till Nederländerna och traskade glatt ned till Posten på ICA idag. Vanhelgd LP :n väger 505 gram förpackad och klar då kostar den 140:- att skicka + 12:- för att det är ett stort paket. Jag struntade då i att skicka det åkte till en affär som har  överskott av militärgrejer och annat skräp och köpte en  våg för 120 :- . Sedan åkte jag och hälsade  på min mormor och spelade vändåtta med henne och hennes syster i nån timme. JAg förlorade alla gånger utom en och sen skjutsade jag hem min mormors syster och åkte hem och vägde upp 5 gram kartong för att se hur mycket jag skulle klippa bort från paktet jag skulle skicka. Min mormor och hennes syster får betyget räv på en skala på hunddjur jag vet om.

Såhär mycket är 5 gram kartong alltså nästan ingenting, det kostr 65 kr att skicka.
Tändsticksask med helikoptermotiv är endast till för att visa på kartongens storlek.

Gamla fula urblekta och trasiga kammobyxor fån Ö&B. Slitna vita strumper från Skänninge marken, Svart keps, vinterskor från skopunkten, dålig rosa/orangefläckig hy, Cephalic Carnage munktröja, oklädsam bakfylla och Retaliation t-shirt. JAg har pratat med trummisen i Chepalic Carnage och jag känner några som har delat loge med dem. Jag vet vilka de maskerade männen i Retaliation är. Jävla skit dag.

Översatt med Googles översättingsverktyg till engelska:

Old ugly faded and torn kammobyxor ye E & B. Worn white socks from scanning the ground, black cap, winter shoes from skopunkten, bad pink / orange mottled skin, Cephalic Carnage monk shirt, oklädsam hangover and Retaliation t-shirt. I've talked to the drummer in Chepalic Carnage and I know some who have shared the barn with them. I know who the masked men of Retaliation is. Holy shit day.

Idag på vägen till godisaffären stötte jag på en metafor för en företeelse i den samtida västvärlden. En man i 50-årsålder hade parkerat sin svartblänkande bil vid en sopstation där han tryckte ned sopor förpackade i en för stor påse för nedkastets diameter vilket ledde till att delar av innehållet landade på gatan istället. Bakom mannens bil, som blockerade vägen på den lilla parkeringsplatsen stod en annan fin silvermetallic bil igång och väntade på att mannen skulle bli klar så att denne kunde åka in och parkera sin bil. Den silvermetallicfärgade bilen kunde lika gärna backat en meter och kört in i och parkerat 2 meter bort MEN det var enkelriktat där tror jag. Efter att jag gått en bit (ca 2 min) så åker den svartblänkande bilen, dvs. mannen som dumpade sopor, 2 meter och parkerar varpå den silvermetallicfärgade bilen kan åka in och parkera. Människor är dumma på flera sätt.

Silverbilen får betyget smart och ekonomisk, den svarta får betyget smart och alert och renlig.

I anknytning till det förra inlägget (The Corporation) skulle jag vilja fortsätta en diskussion som tog sin början här. Ma Jolie skriver intressant och insiktsfullt och jag är beredd att hålla med henne i det mesta men skulle vilja fortsätta lite till på ämnet. Huvuddragen är alltså - värdet i ting handlar om tillgång och efterfrågan. Exempel: när det finns vatten är en Caravaggio värd mer än vatten, när vi håller på att törsta ihjäl byter vi gladeligen bort Caravaggio målningen mot vatten. (men vi har kvar upplevelsen av Caravaggion i vårt medvetande). Pengar används förenklat sett som en symbol för arbetad tid, vidarebefordrad kunskap eller liknande.

Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Tänk dig att du blir erbjuden att delta i ett medicinskt test. Du ska svälja ett piller, det är 100 % riskfritt. Detta piller kommer att totalt radera ut din absolut starkaste/viktigaste kulturella upplevelse, såsom en konsert, en teaterföreställning, upplevelsen i mötet med en bild, en dikt eller en skiva och detta kommer inte på något sätt komma återskapas och du kommer inte veta att det har försvunnit. (Om detta verkar för långsökt tänk dig istället att du varit med om en olycka och minnet försvunnit och du har möjlighet att få ett skadestånd.)

Hur mycket pengar skulle du vilja ha i ersättning för detta? Det går givetvis att tänka – ’Ge mig en massa pengar så kan jag göra en massa saker jag inte kunnat göra innan!’, men kan du verkligen verkligen tänka dig att byta bort en överväldigande upplevelse mot pengar?

Anders Rydell skriver i tidskriften konstnären (nr 4 vintern 2008/2009) ”att konst på sätt och vis är kapitalismens våta dröm. Det finns inget tak, fantasin sätter gränserna – och ingen älskar den tanken mer än finansvärlden.” det vill säga en vara som i princip kan värderas hur högt som helst då tillgången är ett original och efterfrågan på det kan vara enorm. Svante Beckman, professor vid Tema kultur och samhälle på Linköpings universitet, menar i samma tidskrift att den romantiserade bilden av konstnären är mycket stark i dag, ”[…] konstens äkthet bevisas av de uppoffringar man är beredd att stå ut med”. Konstnärer är, trots sin höga utbildning, i allmänhet väldigt lågavlönade då det sker en överproduktion av konstföremål. Det finns för många kvalificerade konstnärer.

Vi får den kultur vi förtjänar.
Samtidigt som vi värderar kulturen väldigt högt (tror jag i alla fall) är vi inte beredda att betala för den varken i ”populär” eller ”fin” form. Men hur värdesätts en företeelse/vara som är oersättlig eller värdelös? (jag tänker då på fallet Caravaggio vs vatten) Är det statens ansvar att se till att vi har kultur, eller är det marknaden som väljer ut den åt oss? Nej jag tror att det är vi själva som kollektivt har ansvar för vår kultur, i större och mindre grupper. Samtidigt tror jag på konstnärslön på samma sätt som på presstöd. Om vi kommersialiserar/marknadsanpassar kulturen tror jag att risken är stor för en likriktning och ensidighet i den såsom jag uppfattar de kommersiella medierna idag. Likriktning och ensidighet är dock inte en slutstation i sig, förr eller senare kommer antagligen en motreaktion då kreativa människor tröttnar och reagerar på ensidigheten. Det är inte den enkelspåriga och trångsynta lynchmobben (läs antagligen helt vanliga svenne rasister som visserligen tycker att grabbarna på pizzan är justa, vars kulturella preferensramar antagligen slutar vid Tomas Ledin och har en bredd från Wallander till Beck) som spyr galla över konsten på diverse kvällstidningars debattforum eget fel att de inte tänker längre än de behöver sträcka sig till tv dosan. Människor måste helt enkelt få verktyg att tolka och förstå kulturella skeenden det vill säga utbildning.  Samtidigt är en statlig inblandning en inblandning av politik hur man än vänder och vrider på det. Ekonomiska eller politiska intressen går inte att ställa utanför kulturen, kulturen är en del av samhället, samhället en del av kulturen. Däremot tycker jag det är viktigt att inte sätta ett likhetstecken mellan kultur och konsumtionskultur och det är här som jag vill återkoppla till tankeexperimentet ovan angående priset på en upplevelse.

Konstens värde ligger som jag ser det inte i pengarna utan i upplevelsen/ mötet med verket. Jag tittar inte på en målning, jag upplever den. Denna upplevelse är kopplad till och beroende av kunskap, erfarenhet och fantasi. För att kunna försvara konsten måste man informera om den. Praxis i massmedia, undantag finns såklart, verkar vara att endast rapportera om konst ifall det har ett skandalvärde av något slag (Anna Odell, Muhammedkarikatyrer, Elisabeth Ohlson Wallin, artefakter sålda för miljonbelopp) annars är det frågan om luddiga recensioner (på grund av kritik från undertecknad har dock Corren börjat med faktarutor i anslutning till sina recensioner, det var väl inte riktigt min poäng när kritiken fördes fram men ett steg i rätt riktning åtminstone!). Även om den övergripande samtida kultursmaken inte överensstämmer med vad en del mindre grupper skapar och uppskattar betyder det inte att en framtida generation kommer att ogilla detta. Monet var inte uppskattad av många i början av sin konstnärsbana, samtidigt som lite av den kultur som ansågs vara den bästa då får någon uppmärksamhet idag. Även om vi uppskattar Anna Anka, förnedrings tv och annan soffmatad underhållning så förmodar jag att de flesta föräldrar önskar sina barn ett rikare och mer nyanserat liv än de själva fått. Kultur är inget torrt och dammigt område, det är snarare uppfattningen om kultur som behöver resa sig ur tv soffan, dammas av och aktualiseras i samhället i stort. Konstnärerna är inte ute och cyklar i Narnia utan delar samma värld som alla andra. Jag vill dock inte per automatik ge konstens yttranden rätt i allt den förtar sig, men hur ska en allmänhet som förmodligen ligger 100 år efter konstnärerna i definitionen av konstbegreppet kunna relatera till de yttringar som görs?

/ Mattias Frisk