Recension av Människan
Om du funderar på att starta ett världshärravälde och letar lämpliga arter för att etablera en arme bör du snarare söka bland reptiler eller insekter än människor, ett säkert kort torde vara kackerlackor.
Intressant läsning. Lite parallell-läsning:
Homo sapiens zappiens
---------------------
Under den korta tidsepok då Homo sapiens sapiens rotade i gamla fossila gravar, för att sedan mata materialet från gravarna i sina maskiner, kom den bräckliga formen Homo sapiens zappiens att utvecklas. Zappiens värld av maskiner ledde till en så gott som ändlös tillförsel av fysiologisk stimulans till individerna. Kombinerat med Zappiens nästan helt fullkomliga oförmåga att distansera sig från stimulansen, och att prioritera, välja och välja bort, kom Zappiens att drunkna i överstimulans av olika saker. Detta försämrade inte bara hennes förmåga att vara närvarande och intuitivt förstå det sammanhang hon levde i, det försämrade också starkt hennes chanser att överleva som art.
Samtidigt som Homo sapiens zappiens murade in sig i individuella bubblor uppbyggda av överdosering av saker som socker, pornografi, kändisdyrkan och annan stimulantia, fjärmade denna livsform sig från saker och faktorer som var viktiga för artens fortlevnad. Arten kom i stor utsträckning även att bli främmande för sig själv, liksom den art, Homo sapiens sapiens som Zappiens härstammade ifrån och levde parallellt med.
Den faktiska utrotningen är ännu bara i sin linda, men Zappiens har satt igång processer som med säkerhet kommer att skörda sina offer, och potentiellt radera hela arten.
Trots det ska bilden av Zappiens inte målas helt nattsvart. Arten har potential att förstå sin roll i det större samspelet med sin omgivning, utveckla teknologi som inte drivs av fossilt gravmaterial och använda den med försiktighet för att inte sätta naturens lag alltför mycket i gungning. Naturens lag inte någon barmhärtighet, utan bara är den övergripande lagen. Alla krig mot naturens lag är i slutändan ett krig mot sig själv. Zappiens läggning för att föra krig mot sig själv kan spåras i arvet från den dominant lagda delen av Homo sapiens sapiens, ofta refererad till som "den vite mannen".
Utvecklingen är spännande att följa. När allt kommer kring är ju dö är ju något fullkomligt naturligt, inte bara på individnivå, utan även för arter i sin helhet.
Ännu mer läsning:
-----------------
"Den vite mannen - Papalagi" (Tal av Söderhavshövdingen Tuiavii från Tiavea), Bokförlaget Korpen, 1977 (Först utgiven 1920)
http://www.bokforlagetkorpen.se/Papalagi.html
"Utrota varenda jävel", Sven Lindqvist, Albert Bonniers förlag, 1992
http://hem.passagen.se/mangfaldsforeningen/ovrigt/utrotavarendajavel.html
”Det är gott att hämta vatten ur bäcken en gång, ja flera gånger om dagen. Men den som måste hämta vatten från soluppgången till mörkret, dag ut och dag in, varenda timme, så länge krafterna räcker, och sedan hämta vatten igen och igen - den kommer till sist att slunga hämtaren ifrån sig i vrede och förtvivlan över de bojor som binder honom. Ty inget faller sig så svårt för en människa som att ständigt göra ett och detsamma.”
”Hur gammal man är, det betyder hur många månar har man levt. Att räkna och forska på det viset är mycket farligt, för då får man ju veta hur många månar de flesta människors liv varar. Var och en vakar mycket noga på det, och när rätt många månar är förbi, så säger han: ”Nu ska jag snart dö.” Han känner ingen glädje längre, och dör verkligen snart.”
- Den vite mannen - Papalagi
Söderhavshövdingen Tuiavii.
Tuiaviis tal till sitt folk om Papalagi ('den vite mannen' på samoanska) efter en resa Europa i början av förra seklet är mycket läsvärt i sin helhet. Bra valda stycken! Några andra favoriter:
Fortsättning på resonemanget om att Papalagi inte har någon tid, sid 74-75:
"Var och en bland oss har tid i stora mängder, men det är också nog för oss - vi behöver inte mer tid än vi har, och vi har ändå tillräckligt. Vi vet, att vi alltid ändå kommer till målet i sinom tid, och att den store anden kallar oss till sig efter sitt behag, även om vi inte kan räkna vårt antal månar. Vi måste befria den arme och vilsne papalagi från hans vanföreställning, vi måste ge honom hans tid åter. Vi måste slå sönder hans små runda tidsmaskiner [klockor] och förkunna för honom, att det finns mer tid mellan soluppgång och solnedgång än en människa kan göra bruk av."
Fortsättning på resonemanget om Papalagis yrke och hur det leder honom vilse, sid 105-106:
"Och alla mäter sina yrken mot varandra, fulla av avund och missunnsamhet. ... Men den som är en verklig man och broder från de många öarna, han uträttar sitt arbete med fröjd, aldrig i plåga. Hellre uträttar han det inte alls. Och det är detta som skiljer oss från den vite mannen. Papalagi suckar när han talar om sitt arbete, som om hans börda tryckte honom. Samoas ynglingar drar ut på taro-fälten under sång, de unga flickorna tvättar höftskynkena i den porlande bäcken under sång. Den store anden vill säkert inte att vi ska gråna i yrken och krypa fram som paddor och små kräldjur i lagunen. Han vill att vi ska stå stolta och raka i alla våra sysslor och alltid förbli människor med munter blick och smidiga lemmar."
På samma sätt som varje individ alltid har något att lära av en annan individ, har alltid en kultur något att lära av en annan kultur. Frågan är bara i vilken grad vi vita män är öppna för att lära av andra kulturer (liksom av idag undertryckta subkulturer och traditioner inflätade i vår egen kultur)...
Är det vår stolthet som kommer att ta kol på oss, och som den senaste naturvetenskapen (bla FN:s klimatpanel) pekar på kanske kan jämna så gott som hela vår omgivning med marken? Vi får se.
