Vatten, värde och vi får den kultur vi förtjänar
I anknytning till det förra inlägget (The Corporation) skulle jag vilja fortsätta en diskussion som tog sin början här. Ma Jolie skriver intressant och insiktsfullt och jag är beredd att hålla med henne i det mesta men skulle vilja fortsätta lite till på ämnet. Huvuddragen är alltså - värdet i ting handlar om tillgång och efterfrågan. Exempel: när det finns vatten är en Caravaggio värd mer än vatten, när vi håller på att törsta ihjäl byter vi gladeligen bort Caravaggio målningen mot vatten. (men vi har kvar upplevelsen av Caravaggion i vårt medvetande). Pengar används förenklat sett som en symbol för arbetad tid, vidarebefordrad kunskap eller liknande.
Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Tänk dig att du blir erbjuden att delta i ett medicinskt test. Du ska svälja ett piller, det är 100 % riskfritt. Detta piller kommer att totalt radera ut din absolut starkaste/viktigaste kulturella upplevelse, såsom en konsert, en teaterföreställning, upplevelsen i mötet med en bild, en dikt eller en skiva och detta kommer inte på något sätt komma återskapas och du kommer inte veta att det har försvunnit. (Om detta verkar för långsökt tänk dig istället att du varit med om en olycka och minnet försvunnit och du har möjlighet att få ett skadestånd.)
Hur mycket pengar skulle du vilja ha i ersättning för detta? Det går givetvis att tänka – ’Ge mig en massa pengar så kan jag göra en massa saker jag inte kunnat göra innan!’, men kan du verkligen verkligen tänka dig att byta bort en överväldigande upplevelse mot pengar?
Anders Rydell skriver i tidskriften konstnären (nr 4 vintern 2008/2009) ”att konst på sätt och vis är kapitalismens våta dröm. Det finns inget tak, fantasin sätter gränserna – och ingen älskar den tanken mer än finansvärlden.” det vill säga en vara som i princip kan värderas hur högt som helst då tillgången är ett original och efterfrågan på det kan vara enorm. Svante Beckman, professor vid Tema kultur och samhälle på Linköpings universitet, menar i samma tidskrift att den romantiserade bilden av konstnären är mycket stark i dag, ”[…] konstens äkthet bevisas av de uppoffringar man är beredd att stå ut med”. Konstnärer är, trots sin höga utbildning, i allmänhet väldigt lågavlönade då det sker en överproduktion av konstföremål. Det finns för många kvalificerade konstnärer.
Vi får den kultur vi förtjänar.
Samtidigt som vi värderar kulturen väldigt högt (tror jag i alla fall) är vi inte beredda att betala för den varken i ”populär” eller ”fin” form. Men hur värdesätts en företeelse/vara som är oersättlig eller värdelös? (jag tänker då på fallet Caravaggio vs vatten) Är det statens ansvar att se till att vi har kultur, eller är det marknaden som väljer ut den åt oss? Nej jag tror att det är vi själva som kollektivt har ansvar för vår kultur, i större och mindre grupper. Samtidigt tror jag på konstnärslön på samma sätt som på presstöd. Om vi kommersialiserar/marknadsanpassar kulturen tror jag att risken är stor för en likriktning och ensidighet i den såsom jag uppfattar de kommersiella medierna idag. Likriktning och ensidighet är dock inte en slutstation i sig, förr eller senare kommer antagligen en motreaktion då kreativa människor tröttnar och reagerar på ensidigheten. Det är inte den enkelspåriga och trångsynta lynchmobben (läs antagligen helt vanliga svenne rasister som visserligen tycker att grabbarna på pizzan är justa, vars kulturella preferensramar antagligen slutar vid Tomas Ledin och har en bredd från Wallander till Beck) som spyr galla över konsten på diverse kvällstidningars debattforum eget fel att de inte tänker längre än de behöver sträcka sig till tv dosan. Människor måste helt enkelt få verktyg att tolka och förstå kulturella skeenden det vill säga utbildning. Samtidigt är en statlig inblandning en inblandning av politik hur man än vänder och vrider på det. Ekonomiska eller politiska intressen går inte att ställa utanför kulturen, kulturen är en del av samhället, samhället en del av kulturen. Däremot tycker jag det är viktigt att inte sätta ett likhetstecken mellan kultur och konsumtionskultur och det är här som jag vill återkoppla till tankeexperimentet ovan angående priset på en upplevelse.
Konstens värde ligger som jag ser det inte i pengarna utan i upplevelsen/ mötet med verket. Jag tittar inte på en målning, jag upplever den. Denna upplevelse är kopplad till och beroende av kunskap, erfarenhet och fantasi. För att kunna försvara konsten måste man informera om den. Praxis i massmedia, undantag finns såklart, verkar vara att endast rapportera om konst ifall det har ett skandalvärde av något slag (Anna Odell, Muhammedkarikatyrer, Elisabeth Ohlson Wallin, artefakter sålda för miljonbelopp) annars är det frågan om luddiga recensioner (på grund av kritik från undertecknad har dock Corren börjat med faktarutor i anslutning till sina recensioner, det var väl inte riktigt min poäng när kritiken fördes fram men ett steg i rätt riktning åtminstone!). Även om den övergripande samtida kultursmaken inte överensstämmer med vad en del mindre grupper skapar och uppskattar betyder det inte att en framtida generation kommer att ogilla detta. Monet var inte uppskattad av många i början av sin konstnärsbana, samtidigt som lite av den kultur som ansågs vara den bästa då får någon uppmärksamhet idag. Även om vi uppskattar Anna Anka, förnedrings tv och annan soffmatad underhållning så förmodar jag att de flesta föräldrar önskar sina barn ett rikare och mer nyanserat liv än de själva fått. Kultur är inget torrt och dammigt område, det är snarare uppfattningen om kultur som behöver resa sig ur tv soffan, dammas av och aktualiseras i samhället i stort. Konstnärerna är inte ute och cyklar i Narnia utan delar samma värld som alla andra. Jag vill dock inte per automatik ge konstens yttranden rätt i allt den förtar sig, men hur ska en allmänhet som förmodligen ligger 100 år efter konstnärerna i definitionen av konstbegreppet kunna relatera till de yttringar som görs?
/ Mattias Frisk
Insiktsfullt som alltid, och dekonstruerande, du är så fantanstiskt duktig på att plocka isär verkligheten och sätta ihop den likt en kubist.
Några tankar om ditt inlägg, jag undrar om du har dragit piller-propositionen tillräckligt långt för att den ska få den riktigt knivskarpa udden som finns i formuleringen. Byta bort EN upplevelse mot en potentiell stor summa pengar, sure! Med pengar har jag medel att nå mål/upplevelser - t ex åka jorden runt o få paltkoma av alla upplevelser om jag så vill. Ditt förslag bli med ens väldigt radikalt om du säger ta bort ALLT. Här säger jag nej. Mitt beslut grundar sig i att jag är av åsikten att allt jag någonsin gjort är summan av vem jag är idag, och jag tycker om vem jag är idag. Ställs man inför något så definitivt som the red pill eller the blue pill så finns inga självklarheter.
Sedan berör du en punkt som du nog vet att jag grunnar en del på. Hur kommer det sig att vi har ett glapp mellan Svenne Banan o Konsten? Här finns det inga enkla svar, för då skulle vi inte ställa dessa frågor. Kognitiv dissonans och alienation är två möjliga anledningar. En stor massa säger äpple och konstnären banan. Om massan inte har kommit underfund med hur man ska skala bananen, eller ens har modet att försöka, ja då sitter de fast i äppleträsket. Någonstans glappar det i kommunikationen. En möjlig anledning av många kan t ex vara att den högutbildade konstnären inte kan kommunicera sitt budskap tillräckligt bra. Jag lyssnade på en intressant föreläsning här av en kille som heter Allan Klynne och har kommit ut med en bok om Kleopatra, populärvetenskaplig. Han hade blivit ombedd att skriva den av sin förläggare. Klynne fann sig kämpande med hur man skulle skriva något inom den genren, hur tilltalar med den breda massan när man är van att skriva för akademiker? Var lägger man ribban? Jag ska inte utveckla föreläsningen mer, men han pekade på vad som är essensen i kommunikation - att kunna förmedla utan att slira in i något som folk inte förstår pga av bristande kunskaper/alt. inte vill bry sig om pga att ribban ligger nere vid fotknölarna. Om man ser på äldre bildspråk, såsom under medeltiden och renässans så kunde ändå alla läsa och tala bildspråket - hade killen ett ankare vid fötterna så visste man att det var St Clemens. Och det är väl här det finns ett problem idag, dels är bildspråksundervisningen i det närmaste obefintlig, dels så kan konstnärens kommunikation vara väldigt privat, så privat att vi inte fattar vad denne mummlar om. Med det sagt menar jag inte att om vi lärde oss lite bildspråk så skulle allt vara frid o fröjd o barnen skulle sova med händerna på täcket. Men det skulle vara en hjälpt, kanske som att sätta en parlör i händerna på nån som inte parlo italiano - en möjlighet att hanka sig fram med viss tillfredsställelse.
Sen en tanke om kontext.
Min egen högst privata reflektion är att vi idag lever i ett samhälle som handlar om exponering o individ (inte prestation). Därför kan en person som Kalle... förlåt Anna Anka bli någon. Dagens samhälle är fullt med exhibisionister och blottare som fläker sig på bloggar, tv, fejjan etc. Den som syns mest vinner nyfikenhet och en öppning, förvaltar man denna öppning rätt så hamnar man på aftonbladets löp, missar man öppningen så blir det bara en säsong. Nu är mitt resonemang väldigt förenklat, men vi kan kalla det för ett rådande kanon just nu. Ett kanon man kanske inte sällar sig till. Men här är jag inne på Hegels dialektiska tanke, tes - antites och lutar mig tillbaka i väntan på att världen ska förändras.
Jag har inte svarat på allt, men jag har luftat lite iaf, får skriva en essä om det.
Det har under det senaste 1,5 året blivit tydligt att jag behöver ha en opponent på det jag skriver för att det ska komma fram vad jag menar. Tack till Ma Jolie för att du axlar den rollen även på fritiden ;-)
1) I frågan om pengarna kan man även se det såhär: Hur mycket pengar skulle du vilja ha för din upplevelse, väg det mot vad du betalade för den!
2) Problemet med konstnärens budskap. Vill konstnären kommunicera så är det bara att anpassa sig till någon form av konvention eller försöka skicka med ledtrådar. Att uttrycka sig själv handlar däremot inte nödvändigtvis om att kommunicera, men dessa skillnader måste publiken på något sätt få en hint om i mötet med verket. Dessa skillnader kan även finnas på mottagarsidan (dvs publiken) Betraktaren kan i olika grader, var för sig eller tillsammans ge sig på något eller några av begreppen tolkning (konventionell eller subjektiv), söka vad konstnären vill säga (förklara verket) eller helt enkelt uppleva det. Här är det lite svårt för mig att förklara, dvs översätta till ord, med vad jag avser med dessa begrepp utan att gå in i detalj, ta dem som en hint om betydelse istället.
3) Anna Anka osv är en del av den så kallade medielogiken. Man skulle kunna säga att de ger och tar av varandra, skapar sina ”nyheter” själva.
Klart jag gör vad jag kan för att smörja kuggarna i kvittermaskinen ;D
1) Hmm, svårt att säga vad jag skulle vilja ha för en upplevelse, det är lätt att bli rovgirig där o ockra ersättningsnivån. Jag skulle väl kunna tänka mig inte mindre än vad jag betalade för upplevelsen, förutsatt att jag betalade för den då. Sedan blir det nog nån form av värderingsskala, hur mycket ansåg jag upplevelsen vara värd? Mina 10 veckor i Rom? Dom skulle bli ruskigt dyra eftersom jag värdesätter mina upplevelser rätt högt, o då har det bara gått 2 veckor (med 8 kvar). Grejen med en upplevelse är, att som i tex det här fallet, den går inte att göra om. Men om jag skulle få dretmycket pengar skulle jag skaffa mig någon annan form av upplevelse. Skulle den vara mer värd än Rom? Svårt att säga, det går inte riktigt att väga mot varandra tycker jag. Skulle jag "sälja" min Romresa dyrt så skulle det betyda att jag aldrig har haft upplevelsen (jag kan således inte känna saknad eftersom jag inte vet vad jag missat, känner jag saknad så har måste jag haft en upplevelse jag kan sakna). Det hela blir lite som Sliding doors, det är bara om jag har ett facit i hand på alternativ A o B som jag iaf känner det möjligt att göra det valet. Alternativt är det grisen i säcken o hoppas på att det bästa. Din fråga är helt enkelt väldigt, väldigt svår att svara på.
2) Ja, det är skillnad på att kommunicera o att bara uttrycka sig själv, men om målet bara är att uttrycka sig själv måste man då göra det inför andra? Vill jag bara få ur mig skiten jag bär på, räcker det inte att jag målar en tavla o hänger den på min privata vägg t ex? Om jag vill med min målning tala om för andra hur det är att sitta i skiten så blir kommunikationen med ens essentiell. Sedan kan det ju bli en fråga om hur tydlig konstnären vill vara i sin kommunikation, ska man skriva folk på näsan, eller ska man tala om att det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss.
3) De är parasiter som lever på samhällskroppen. ;)
