Kritik av Konstkritik
” Med den moderna människan i centrum
Pågår till den 22/2
”Topografi” kallar Mjölbykonstnären Cecilia Hugo sin utställning, och frågan är väl vad slags terrängbeskrivning hon presterar. För här handlar det om bilder, i huvudsak fotobaserade, som omarbetats och försetts med nya betydelser. En specifik laddning, stundom svårdefinierbar, komplicerar tolkningen utan att betraktaren tappar fotfästet helt. Att förse kvinnohuvudet med horn hör till de knep Cecilia Hugo använder sig av för att samtidigt stärka sensualismen och betona det djuriska draget.
Hon har från studier i Carlisle en fil kand i samtida konst och använder sig flitigt av förtrogenheten med strömningar i tiden utan att förlora de personliga särdragen.Ett brett spektrum innehållande lekfullhet och spontana infall präglar dessa bilder, ofta utförda på akvarellpapper. Hon experimenterar med skilda material, slagmetall, gips, tusch, akryl i strävan att framhäva objektens innehåll och substans.
Den moderna människan ställs i centrum, dock ofta i mystisk eller mytisk skepnad, som väcker känslor av förutom kittlande sinnlighet även destruktion och sönderfall. Cecilia Hugos aktuella bildsvep retarderar lika mycket som det attraherar.
EWE OLSSON”
Källa: http://www.corren.se/archive/2009/2/11/k3lumhyz70s429v.xml
Lite förenklat
Vad är det för slags terräng Cecila Hugo presenterar? Här finns foton som hon har ritat på med mera, detta har gjort att de inte handlar om samma sak som från början. Recensenten uppfattar en stämning eller spänning i bilderna som gör de svåra att förstå. Den stämningen gör förståelsen av bilden svår fast inte så svår att betraktaren inte förstår den. För att göra bilderna sensuella och visa på en djuriskhet har Cecila Hugo ritat dit horn på en tavla. Detta är ett knep.
Hon har en fil kand i samtida konst ifrån Carlisle och därför kan hon använda sig av trender i vårt samtida samhälle utan att hon blir en i mängden. Hennes bilder kan tolkas på olika sätt men recensenten uppfattar dem som barnsliga på ett bra sätt. Cecila Hugo målar ofta på akvarellpapper. Ibland provar hon saker som hon inte riktigt vet hur de ska sluta när hon skapar sina bilder. Då använder hon material som är olika, som metall, gips, tusch och akryl. Detta gör hon, säger recensenten, för att tydligare visa på vad bilderna handlar om.
Det som hennes bilder inriktar sig på är den moderna* människan. Denna är emellertid ofta mystisk eller ser mytisk ut, alltså mytologisk. Recensenten uppfattar känslor av ”kittlande sinnerlighet” när han ser dessa men även förstörelse och rasering. Cecila Hugos bildsvep** är lockande och retarderande*** på samma gång.
*Modern = ”mode´rn, som sammanhänger med nutiden (med vag gräns bakåt; ofta i fråga om tiden från och med den industriella revolutionen, det demokratiska genombrottet e.d.); (speciellt) som överensstämmer med nyaste kunskap och teknik; som överensstämmer med nyaste smak (speciellt om nyare konstriktningar, ofta med bibetydelse av svårbegriplighet).” Källa www.ne.se
** vertikalsvep, bildsvep, rörelsen hos en elektronstråle från den övre till den nedre kanten av en bild som skall överföras med television. Vertikalsvepet görs 50 gånger per sekund i ett televisionssystem med 625 linjer, medan horisontalsvepet, linjesvepet, sker 15 625 gånger. Jfr television (TV-teknik). Källa www.ne.se
*** Retardering (av retardera, av lat. reta´rdo 'försena', 'fördröja'), etnologisk term för den eftersläpning i bruket av en sed eller ett föremål som varit vanlig inom den för nyheter mindre mottagliga allmogekulturen. Oftast avses stilretarderingen inom folkkonsten. retardera, minska sin hastighet; få att minska hastigheten; även överfört. Källa www.ne.se
Jag vet inte vad Ewe Olsson vill säga med denna recension. Han beskriver lite av sin upplevelse av bilderna och lite om Cecilia Hugo samt lite om de tekniker hon använt. Det behöver man inte vara konstkritiker för att göra. Vad han däremot gör bra är att förvirra läsaren och försöker verka insatt genom att använda ett språk som kan verka främmande för de flesta av Correns läsare. Jag har läst en hel del av Correns konstkritik de senaste åren och inte fått någon som helst förståelse för vad man avser förmedla till läsaren. Responsen kan säkerligen bli att läsaren förvirras av undermålig konstkritik och inte vågar gå till utställningen då man är rädd att inte förstå någonting… men vad vet jag all reklam är ju bra reklam heter det ju…
Ewe är:
1. dålig på att tycka något bestämt.
2. dålig på att förmedla sitt tyckande.
3. av ovanstående anledningar en typisk, det vill säga fullkomligt värdelös, konstkritiker.
Det vet nog redan det fåtal som är på förhand intresserade av konst. Resten får ytterligare belägg för sin misstänksamhet gentemot konst och konstnärer.
Att det skulle föreligga skäl för (lokala) konstnärer att liera sig med med (den lokala) pressen är lika befängt som vedertaget.
Ewe Olsson bidrar till att utarma konsten och borde snarast behäftas med munkavle. Hans såkallade konstkritik är ett utmärkt exempel på att tryckfrihet lika gärna kan leda till förmörkelse som upplysning.
"Responsen kan säkerligen bli att läsaren förvirras av undermålig konstkritik och inte vågar gå till utställningen då man är rädd att inte förstå någonting… "
Exakt! Väl sammanfattat. Beskriver nog åtskilligas rädslor! Tänkte skriva mer man är så sjukt stressad! Hei heei!
Fin kvittring Mattias Fisk.
Ewe tillsammans med många andra konstkritiker verkar inför en "klubb för inbördes beundran" där språket alltför ofta blir ett språk som är extremt högtravande. Problemet är; att konstrecensenter är en slags metalänk, och ofta den enda länken, mellan vi "vanliga" människor och en kulturyttring, i detta fall konst. Kanske borde Ewe då skriva på ett språk, som dels blir förståeligt, och dels blir intressant för oss att följa? Icke desto mindre är det viktigt att använda sig av ett sk "professionellt yrkesspråk" men det finns det många olika sätt att göra det på, eller hur?
